Jag jobbar på det, jo jag gör det. Jag har väl jobbat på det i större delen av mitt liv. Alltså sedan jag blev förälder för 19 år sedan så har jag jobbat på att inte förlamas av oro eller dras ned i ångesthål av oro för mina barn. För dem jag älskar.
Jag hade aldrig upplevt något liknande innan jag fick barn, det betyder väl inte att jag aldrig hade älskat innan men jag hade aldrig älskat så som jag älskar mina barn. Han var endast några dagar gammal och låg bredvid mig och sov, jag låg vaken och höll försiktigt min hand på hans bröst så jag hela tiden kunde känna att han andades. Då var min största rädsla att han skulle drabbas av plötslig spädbarnsdöd.
Sedan fick jag fler barn och oroa mig för och anledningarna för oron har växlat. Det där höga vertikala berget på skolan var en stor oro i förstaklass, vägen hem från kompisar kom lite senare och sedan när de första festerna började, utekvällar, utenätter. Telefonsvarare som säger samma sak om och om igen var 20:de sekund medan natten gryr till dag. Lättnaden när jag äntligen får reda på att ingenting allvarligt har hänt. Ilskan som kommer på grund av all lagrad rädsla som paketerats under natten. Paniken när oron bekräftas och accelerera till en annan sorts oro, den oro du känner när du vet att något har hänt är annorlunda en den där du inte har en aning om någonting.
Sen finns ju den där gnagande oron som kommer sig av att du har en känsla att barnet döljer något för dig, att något ej är som det ska men du kan inte sätta fingret på vad men känslan är superstark och barnet låtsas som att det alls inte förstår vad du är ute efter. Ibland kanske det inte alls är din sak men ibland kanske det precis är din sak att faktiskt ta reda på vad det är som får oron att gnaga.
Jag har försökt att hitta en balans i min oro, låter rätt ologiskt att hitta balans i oron. Men jag tänker så här, en viss oro är helt naturligt att känna som förälder. Rädslan är till för att få oss att agera. Det är sunt. Min oro har liksom varit ett par ton tyngre än så. Alltså har jag jobbat på att hitta, när är det relevant att vara orolig och i så fall hur mycket orolig.
Båda mina föräldrar hade ett syskon som dog när de var unga. De var inte överdrivet oroliga för mig när jag var liten, inte vad jag märkte av i alla fall. Jag vet att de har varit noga med att alltid säga hejdå ordentligt och de har ofta berättat för mig att det älskar mig. Vilken jag tycker att föräldrar bör göra. Fortfarande vill dem att jag ska ringa när jag kommer hem efter att vi träffats. Jag tror jag påverkats av att ha växt upp med föräldrar som mist ett syskon mer än vad jag förstått. Jag tror att en del av min överdrivna oro kommer därifrån, men inte bara därifrån utan det är som vanligt flera olika saker som samlar sig och blir anledningen. Sällan en orsak till ett problem.
Förut tänkte jag att det på ett sätt blir skönt när barnen blir vuxna och jag slipper oroa mig så hela tiden, inser att oron aldrig kommer försvinna på grund av att barnen blir större, barn är alltid ens barn vilken ålder de än är i.
I dag har jag anledning att jobba med denna oron, försöka hitta balansen, hitta andningen, inte freaka ut. Jag hoppas verkligen att jag även denna gång får bli lättad och samtidigt arg för att jag gått och varit orolig i onödan. Jag hoppas verkligen att jag snart slipper öva i att hantera oron, iallafall för denna gång. För att älska helt utan oro kanske inte går.
